Nu kommer sådanadära konstiga tankar igen
Jag hänger upp en varningskylt vid entrén till detta inlägg för att det kan låta väldigt...jaa någonting, men jag lovar det är bara tankar och ingenting som jag har tänkt sätta till verket.
Idag lyssnar jag op Lars Winnerbäck, och som vanligt så kommer jag inte ihåg vad låten heter, men den är bra iaf. Kanske inte säger så mkt, men iaf.
Jag har kommit på, fast många fler har nog tänkt tankarna före mig, att jag gillar inte riktigt min självpisciplin. Sven min samhällslärare sa något idag, han säger ju otroligt mycket, men mitt i allt finns juh självklart användbara ord och tips, faktiskt. En sak han nämde idag hade dock inte något med skolan att göra, alltså inget specifikt skolarbete. Han sa att vi på idrottsprogrammet gör något som är väldigt tung att bära egentligen. Vi engagerar oss i skolan, eller jaa inte alla såklart, men de flesta försöker ju så gott de kan, och sedan försöker vi bli som bra som möjligt i den sport vi utövar. Båda dessa tar oerhört lång tid och kräver mycket av en. Nu menar jag inte att alla vi på idrottsprogrammet är mycket bättre än alla andra som klarar av detta, för det är ju nämligen det väldigt många inte gör. Det blir helt enkelt för mycket många gånger under ett läsår, en termin eller hela gymnasiet för många.
Det som delar gruppen idrottsutövare i skolan i två olika delar är då självdisciplinen. Det är inte vem som är smartast eller mest lättlärd. Det gäller helt enkelt att ta sig tid till att göra det man ska och inte skjuta på det i all oändlighet. Nu är det ju så att människan är lat av naturen, men det som klarar av att vara mest omänsklig då? För det blir ungefär det som detta handlar om. Vilka vill mest? kan man säga så. Ja det tror jag. Vilka vill flesta iaf. För det som vill flest saker är väl de som engagerar sig i skolan? Alla vi som går fotboll t.ex, vill ju blir så bra som möjligt i fotboll, men de som jag pratar om är även de som vill någon annat också. Självklart är vi inte hel högen massa fotbollsnördar som inte har något annat i skallen, men de som vill något speciellt utöver fotbollen. Elin vill t.ex bli läkare och Olivia vill bli polis. Själv ville jag också bli läkare men jag är inte så säker på att jag kommer att klara MVG i alla ämnen, men denna punkt lämnar jag till ett senare tillfälle.
Hur ska man då klara sig för att liksom stå pall för trycket. Det blir ju hur mycket som helst som ska göras. Man får ha självdisciplin helt enkelt, eller inte så enkelt kanske. Jag vet inte om jag har god självdisciplin, mamma säger det, men just gällande skolan så vet inte hon något mer om den och mig förutom mina betyg och prov och att jag faktiskt gör skolarbete hemma ibland. Jag har alltid varit självgående har hon och pappa sagt, men det kanske inte vet varför, eller så är det det de gör. Jag skriver inte allt det här för att folk ska tycka synd om mig, för det gör jag inte ens själv, men jag lägger som bara fram en synpunkt och en inblick till folk som mot förmodan skulle intressera sig för mitt liv. Att vara "självgående" eller att börja på det spåret är kanske en av delarna som ska passas in för att man ska kunna få bra betyg, men det är också något som jag inte vill vara. Det vore väldigt skönt ifall mamma någon gång sa till mig: Men Johanna
Idag lyssnar jag op Lars Winnerbäck, och som vanligt så kommer jag inte ihåg vad låten heter, men den är bra iaf. Kanske inte säger så mkt, men iaf.
Jag har kommit på, fast många fler har nog tänkt tankarna före mig, att jag gillar inte riktigt min självpisciplin. Sven min samhällslärare sa något idag, han säger ju otroligt mycket, men mitt i allt finns juh självklart användbara ord och tips, faktiskt. En sak han nämde idag hade dock inte något med skolan att göra, alltså inget specifikt skolarbete. Han sa att vi på idrottsprogrammet gör något som är väldigt tung att bära egentligen. Vi engagerar oss i skolan, eller jaa inte alla såklart, men de flesta försöker ju så gott de kan, och sedan försöker vi bli som bra som möjligt i den sport vi utövar. Båda dessa tar oerhört lång tid och kräver mycket av en. Nu menar jag inte att alla vi på idrottsprogrammet är mycket bättre än alla andra som klarar av detta, för det är ju nämligen det väldigt många inte gör. Det blir helt enkelt för mycket många gånger under ett läsår, en termin eller hela gymnasiet för många.
Det som delar gruppen idrottsutövare i skolan i två olika delar är då självdisciplinen. Det är inte vem som är smartast eller mest lättlärd. Det gäller helt enkelt att ta sig tid till att göra det man ska och inte skjuta på det i all oändlighet. Nu är det ju så att människan är lat av naturen, men det som klarar av att vara mest omänsklig då? För det blir ungefär det som detta handlar om. Vilka vill mest? kan man säga så. Ja det tror jag. Vilka vill flesta iaf. För det som vill flest saker är väl de som engagerar sig i skolan? Alla vi som går fotboll t.ex, vill ju blir så bra som möjligt i fotboll, men de som jag pratar om är även de som vill någon annat också. Självklart är vi inte hel högen massa fotbollsnördar som inte har något annat i skallen, men de som vill något speciellt utöver fotbollen. Elin vill t.ex bli läkare och Olivia vill bli polis. Själv ville jag också bli läkare men jag är inte så säker på att jag kommer att klara MVG i alla ämnen, men denna punkt lämnar jag till ett senare tillfälle.
Hur ska man då klara sig för att liksom stå pall för trycket. Det blir ju hur mycket som helst som ska göras. Man får ha självdisciplin helt enkelt, eller inte så enkelt kanske. Jag vet inte om jag har god självdisciplin, mamma säger det, men just gällande skolan så vet inte hon något mer om den och mig förutom mina betyg och prov och att jag faktiskt gör skolarbete hemma ibland. Jag har alltid varit självgående har hon och pappa sagt, men det kanske inte vet varför, eller så är det det de gör. Jag skriver inte allt det här för att folk ska tycka synd om mig, för det gör jag inte ens själv, men jag lägger som bara fram en synpunkt och en inblick till folk som mot förmodan skulle intressera sig för mitt liv. Att vara "självgående" eller att börja på det spåret är kanske en av delarna som ska passas in för att man ska kunna få bra betyg, men det är också något som jag inte vill vara. Det vore väldigt skönt ifall mamma någon gång sa till mig: Men Johanna
Kommentarer
Trackback
